Flykten är ett faktum

JAG HÅLLER PÅ ATT TAPPA KONTROLLEN.
Detta är inte bra. I'm losing it. Jag skriver på den här bloggen igen.
Den här bloggen har fått en stor jävla fet stämpel på sig. "DEPRIMERAD" står det på den stämpeln. Jag är för fan inte deprimerad! Nej. Bara lite smått ångestladdad.

Jag frågar mig själv ganska ofta vad mitt problem är. Varför är det så jävla svårt att låta folk komma nära? varför är det så svårt att visa folk vem jag är, egentligen? Som läget är nu, håller jag uppe en fasad. Gud vad jag hatar dessa fasader! Men jag kan min fasad. Utan min fasad är jag ju bara jag, och då kan det hända jobbiga saker. Prylarna som finns i mig kan sluta fungera. Fasaden skyddar åtminstonde lite. Men jag vill inte vara en fasad! Jag vill vara den som jag var förut!

Hur kunde det gå så fel?

Ett inlägg om mig

Kan inte förneka det. Jag mår inte så bra.
Det kanske bara är idag, kanske bara denna timma. Faktum kvarstår dock, jag mår verkligen inte bra. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det denna osäkerhet som plötsligt drabbat mig. Hela den här gymnasiegrejen är så ansträngande. Man ska vara på så många sätt, och man ska passa in. Passa med alla. Jag känner att jag verkligen försöker stå upp för mig själv, stå upp för allt som jag faktiskt står för. Jag försöker stå upp för den person som jag ägnade de två förra terminenrna åt att skapa. Hon som jag byggde upp från grunden, för hand. Hon som jag var stolt över, hon som jag kände. Henne försöker jag nu behålla, för henne vill jag vara. Det är bara så otroligt svårt. För på den plats dit jag kommit nu finns ingen plats för mig. Där finns ingen plats åt sådana som tänker annorlunda. När jag skriver ned dessa hårda ord, hör jag mig själv fråga; Är det så? Är det så att de annorlunda döms ut redan på förhand? Det kanske inte är så. Jag vet inte. Det kanske bara är jag som gått in med en helt fel inställning. Men det känns inte så.

Nu drar jag mig ifrån folk. Människor jag älskat, och fortfarande älskar. Jag är så otroligt arg på mig själv för detta. Om jag fortsätter så här så kommer jag snart inte att ha några vänner kvar. Men jag känner att jag inte orkar. Det är så jobbigt allting just nu, det är tungt. Alla i min nya klass har hittat sina vänner. Alla förutom jag. Jag har inte hittat mina vänner. Finns mina vänner? Eller står jag här ensam? Frågor som dessa surrar just nu runt i mitt huvud. Jag orkar inte. Ensam är stark sägs det. Jag vet inte det, jag. Allt blir så mycket roligare med vänner.
Jo, visst har jag vänner på skolan. Så säger jag alltid. Visst har jag som alla andra lyckats gå runt och bekantat mig med nya människor. Ljuger jag? Nej visst inte. Men jag vill ha mer. Jag vill ha trygghet, jag vill ha vänskap. Jag vill ha vänlighet, inga dömande blickar. Jag vill ha någonting som ingen riktigt är villig att ge mig.

Dessa tankegångar framkallar en enorm stress hos mig. Jag vet inte vart någon står. Jag vet inte ens vart jag själv står i förhållande till mina riktiga vänner. Vart vill jag stå?
Nu sitter jag här framför en skärm. Hemma. Ensam. Varför är jag alltid ensam? Är det något jag väljer? Hela livet består av val. Är denna ensamhet en av konsekvenserna av det val jag har gjort, det som säger att jag alltid ska vara den jag är, och aldrig - aldrig! - mer låta någon trampa på mig? Betyder det valet att jag är dömd att vara ensam i min ungdom? Hur ska jag då orka?

Jag tänker ofta på hur jag kommer att se tillbaka på min ungdom. "Ung och dum" ja. Det uttrycket stämmer in på många. Visst har även jag gjort mindre smarta saker. Men nej. Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli ung och dum. Den biten av mitt liv togs brutalt ifrån mig när jag var runt 10-12. Då var jag vuxen. Det är först nu jag inser att detta kommer att visa sig genom hela mitt liv. Genom allt jag gör kommer min barndom att lysa igenom. Den som fostrade mig till den jag är. Eller man kanske ska uttrycka det såhär; konsekvenserna av min uteblivna barndom kommer att sätta spår i allt jag gör i mitt liv. Jag märker det redan nu. Jag är inte som de andra. Jag tänker inte likadant som dom, inte ens i närheten. Jag vet inte om detta är positivt eller negativt. Det är nog både och.

Tankar från förr har vaknat till liv, och börjar kännas lockande nu igen. När alla nu går igenom en lyckofas, då de har träffat nya vänner och mest har kul hela tiden, går jag igenom detta svarta hål. En mindre insatt människa kanske skulle ta min kris som en identitetskris. Men nej, det kan jag säga att det är det inte. Jag har varit en identitetskris i hela mitt liv. Jag har pendlat mellan olika identiteter, allt för att göra alla andra nöjda. Alltid alla andra. Så är det fortfarande. Jag kan komma på mig själv med att stå och fundera på vad jag skulle kunna göra för att göra den och den personen nöjd. Det kanske inte låter så extremt, och det kanske det inte är heller. Men för mig kantas dessa tankebanor av enorma röda varningsskyltar, som säger "vänd om! inte längre än hit!". Hur ska jag någonsin kunna fungera normalt, om en massa spöken cirkulerar i min hjärna och berättar för mig vad jag ska respektive inte ska göra? Jag kommer att bli galen. Jag tror att det är sådana som jag som blir galna. Antingen blir man galen, eller så tar man sig igenom all skit. Jag trodde att jag hade tagit mig igenom det redan. Jag trodde att jag hade gått ut ur detta, och lyckats bygga upp mig själv till en mycket starkare människa. Jag tror att jag hade fel. Jag sitter fortfarande kvar, kanske inte på botten, men någonstans på mitten. Jag har lång väg kvar att gå, eller klättra kanske är ett mer passande ord. Och jag tror att jag måste låta det ta sin tid. Att verkligen göra det, och att bearbeta allting som har hänt omsorsfullt. På endast detta sätt kan jag ta mig igenom det som varit, och radera alla hjärnspöken.

Men jag vet inte om jag kan göra det själv. Jag vet inte om jag kommer att behöva hjälp. Alternativen är många, även fast jag tvivlar på att någon vän eller liknande varken har viljan eller tålamodet att hjälpa mig genom detta. Jag har tur som numera har en familj som mer än gärna stöttar mig. Enda hindret där är min egen inställning. Mamma förstår inte. Pappa... Ja, det är väldigt känsligt där. Jag vill verkligen inte lägga mer skuld och skam på hans axlar, han bär redan på allt för mycket. Han ska inte behöva känna sig skyldig för det jag gått igenom, för det var inte hans fel. Han var bara i samma nedtryckta position som jag, och valde att blunda för hur illa jag for. Det är mänskligt. Yvonne är underbar, men jag vill heller inte lasta henne med allt mitt bearbetande. Jag vet av egen erfarenhet att det inte är en dans på rosor att vara den lyssnande. Det är tvärtom en rätt tuff uppgift, som kräver intresse, engagemang och ödmjukhet. Vilket hon i och för sig har, i mängder. Men det blir så jobbigt i längden att inte bara gå runt och bära på sina egna problem, utan även en annan persons problem. Det blir som att ha dubbla problem. Jag har själv varit i den sitsen flera gånger. Det är ansträngande.

Nej, jag vill inte riktigt lasta någon med mina problem. Det sägs ju att delad börda är halv börda. Men vad händer om jag inte har lust att lägga halva bördan på någon annans axlar? Folk har nog med sina egna problem.

Anledningen att jag har använt mig av den här bloggen, är att jag är relativt säker på att det inte är någon som läser den. Jag känner att det är viktigt för mig att skriva av mig, att reda upp mitt fågelbo av oklara tankar. Men dessa tankar skulle få de som läser mig ordinarie blogg att bli väldigt oroliga. Folk känner inte mig, inte mina tankar. Jag är inte frikostig med mina innersta tankar. De tas alltför ofta fel, missförstås. Då skriver jag hellre någonstans där ingen ser, för att rensa luften. Att skriva är nämnligen nästan lika effektivt som att prata, ur bearbetningssynpunkt. Därför är detta väldigt viktigt för mig. Så kan jag fortsätta att hålla en lätt ton på min vanliga blogg, så att folk slipper börja fundera på hur jag mår.

Jag flyttar!

jag flyttar till www.jagfinnstill.blogg.se från och med idag :)

tack och lov!

Tack och lov att en del av känslan jag hade igår har försvunnit till idag!
Nu tror jag dock att det är dags att ta sig en god natts sömn. Kanske inte en så lång natt, men en god natt :D

Jag är så förvirrad. Det är så många personer jag verkligen inte vet vart jag har just nu. Det är några som jag är sjukt besviken på också.
Det finns dom som jag vill skapa kontakt med, men inte vet hur jag ska göra. Hur gör man?
Så här förvirrad har jag inte känt mig på väldigt länge. Jag finner en trygghet och en glädje i att veta vart jag har folk, veta exakt hur nära eller hur långt borta en människa står mig. Nu känns det som att jag har fått en ögonbindel framför ögonen, jag ser inte ett smack. Många vet jag exakt var det står, på grund av att jag litar på att de står kvar där de stått väldigt länge. Men vissa har jag en känsla av att de kryper närmre, eller drar sig bakåt. Men det är bara en känsla, jag har i själva verket ingen aning.
Några har precis trätt in i mitt synfält, och rör sig närmre mig i en takt som jag inte kan bestämma. Jag har inte ens en aning om de rör på sig över huvud taget.
Det finns dem som jag väljer att putta längre ifrån mig, och de finns dem som drar sig bort självmant.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag är ju van att se! Jag är van att veta! Det här känns jättejobbigt. Det är inte så att jag mår dåligt, jag är bara förvirrad.
Hm. Det där med ögonbindel kanske var ett dåligt exempel. Det är snarare som att någon eller något har snurrat runt mig hur många varv som helst, så att jag blivit rejält yr i huvudet. Då är det ju lite svårt att se, du vet. Jag ser, men jag har svårt att uppfatta... eller kanske är det tvärt om, jag uppfattar men har svårt att se.
Ska det vara såhär? Är det så här det känns att ha många runt omkring sig? För om det är så, så är jag inte riktigt säker på att jag vill vara med längre... Om det är så, så förstår jag varför det egentligen bara är ytliga, hårda och kalla människor som orkar ha en riktigt stor umgängeskrets. Det tär på en. Mycket.
Men snart är det sommarlov, och då får jag förhoppningsvis tid att avgöra ett och annat :)

Sommarkänslor idag... Badade benen, var inte så kallt!
Jag har en konstig känsla... Jag vet inte, men är det bara jag som känner att jag inte är självklar någonstans? ganska jobbigt... är så trött på precis alla i skolan, förstår inte.. klagar på problem som inte finns, tycker att de är så mkt bättre än alla andra... drygt, ska bli skönt att börja gymnasiet så man slipper som jävlarna :O:O
Men annars är det bra :)
Nu ska jag ut och motionera bort efterrätten! :D
haha

Jag blir aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd

Ungefär 3400 år sedan jag bloggade sist, men nu händer det *tadaa..?*
Japp, men i alla fall, jag är ganska less på tillvaron för tillfället, och vill helst rymma till ett annat liv, men det går ju inte så jag får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Punktlista över bra-att-va grejer:
Nöjd med skolan [x] Bättre än någonsin faktiskt
Nöjd med kompisar [/] De bästa är man alltid nöjd med
Nöjd med mina psykiska egenskaper [x]
Nöjd med mina fysiska egenskaper [.] Hur ofta är man det?
Nöjd med Den Stora Familjen [/] Större delen

Summa: 3/5 nöjdkryss, jag är 60% nöjd

wow, jag kan bli nöjdare alltså
Ett litet hemma gjort test, bara för att. Tur att jag har såna jag kan prata med, annars skulle jag dö ut, skrumpna bort till ingenting som en växt som inte får vatten.
Jaja, strunt i det, nu ska vi inte prata om mig.
Hur är det med dig?
(A)

Jag mår så bra

Varför är vänskapen så bräcklig, medan hatet är så starkt? Varför har folk lätt att falla in i dåliga vanor, men svårt att fall in i goda? Varför krävs det bara en liten pust av motvilja för att störta en nybliven demokrati, när det krävs år av motstridighet för att störta en diktatur?
Varför är det så lätt att vara självisk, när det är så svårt att vara omtänksam?

Jag tycker att det är ganska orättvist, om jag får säga min mening. Vissa saker gör inte ens folk medvetet, det sårar ända. Jag kan bli så arg på folk som inte tänker på vad de säger.
En annan sak jag blir så fantastiskt arg på, är när folk säger att det är jättesvårt att inte snacka skit. Det är lögn! Du har själv kontroll, och därmed ansvar över det du säger, så du kan inte säga att du inte visste vad du sa.

Vänskapen är bräcklig, det är ett fakta. Även den starkaste av vänskaper är bräcklig, om man jämför med hatet. Det krävs bara minsta lilla gärning för att få vänskapen att omvandlas till ovänskap, eller främlingsskap, medans det är svårt att omvända hat till vänskap.
Det är alltså lätt att börja hata någon man älskat, men otroligt svårt att börja älska någon man hatat. Vad betyder det egentligen? Att hatet är starkare än kärleken?
Jag skulle vilja hävda att det beror på. Du väljer själv hur mycket hat du släpper in i ditt liv. Ju mer hat, desto mindre kärlek. Tänk på ditt hjärta som en låda, som det ryms begränsat med känsor i. Tänk dig att hatet är två svarta bollar, medans kärleken är en vit. En hatkänsla tar alltså upp dubbelt så mycket plats som en känsla av kärlek. Ju mer hat, desto mindre kärlek.
Att fylla sitt hjärta med enbart kärlek är svårt, jag tror att det kan ta ett helt liv att uppnå det, om man ens uppnår det. Men ett liv fyllt med kärlek är ett åtråvärt liv.
Du tänker ju mer på sådant du ogillar än sådant du gillar. Det ligger i vår natur, ogilla-förbättra. Kan vi ändra på vår natur? Det tror jag. Jag tror att man kan försöka att inte tänka på alla de sakerna som man vill förbättra, och försöka att fokusera på sådant man älskar. Testa att gå ut i solskenet och tänka enbart på sådant du gillar. Så fort du kommer in på ett negativt sidospår i dina tankar, hejda dig själv och börja tänka på bra saker igen. Du kommer märka att det är otroligt svårt att hålla sig borta från det mindre bra i sitt liv, men om man lyckas blir man genast mycket lyckligare.

Förresten, jag måste bara säga en sak: jag mår så bra! Våren och solen förvandlar mig verkligen till en lycklig människa, och jag lyckas bättre än någonsin att undvika ångest och onda tankar. Passande att min låt på vårkonserten kommer att handla om att man mår bra, för jag är övertygad om att jag kommer att må så bra då också. Jag behövde bara skriva av mig lite tankar, tömma sopkorgen eller vad man kan kalla det. Det är bra att göra ibland, för att kunna hålla det goda humöret uppe. Att se positivt på saker och ting är verkligen något man ska sätta värde på.
Ha det bra
//Carolina

Små gnistor ger upphov till stor eld

Har inte bloggat på länge nu xD
Men i alla fall, i lördags var jag hemma hos min syster och fick ungefär ett ton kläder!
Ingen är nog gladare än jag när hanna rensar garderoben... Grejen är att hon rensar den från saker hon inte vill ha, som "inte är hennes stil". Nu råkar det ju vara så att jag har den stilen som inte är hennes stil ,så då blir jag den lyckliga! xD

Har mått sjukt illa idag. Var bara tvungen att säga det, tycker lite synd om mig själv.

Jag har märkt en sak. Jag känner inte så många jobbiga känslor längre, visst så får jag panikångest och sådant, men mycket mycket mindre ofta nu. Jag känner mig glad väldigt ofta, och när jag inte är glad är jag i alla fall inte väldigt ledsen, utan bara sådär lite ledsen.
Jag undrar om det är så här det ska vara när man är lycklig? hm.. Eller i alla fall inte olycklig :D
Då gillar jag det!

Varför ska man bry sig?

Varför ska man bry sig om andra människor? En ganska enkel fråga, för då bryr sig de andra människorna om dig. Delad börda är halv börda.
Varför kan då inte bara alla människor bry sig om andra? Och inte bara bry sig om sig själva.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är inte mer synd om dig än det är om mig, min granne eller en flicka i afrika. Take it or leave it, det är ditt val om du ska acceptera det eller inte.

HAHAHAHAHAHAHAHAHA...

...HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!
Okej, så roligt kanske det inte var, men endå! Haha! Läste precis en artikel nånstans på internet, debatterande om vilken av filmerna/böckera som egentligen är bäst, är det Twilight eller Harry Potter?
Ja, sedan så kom det här lilla stycket upp:

One similarity? Biggest hottie!
Twilight: Edward Cullen (played by Robert Pattinson)
Harry Potter: Cedric Diggory (played by Robert Pattinson)

Okej, men kom igen. Lite kul var det väl? x'''D
HAHA

Trevligt.
Ännu tre lediga dagar, en helg, har passerat utav mitt liv.
Är det meningen att jag ska bli uttråkad, att jag ska ogilla det stadium av avslappnad vila som mitt liv är i nu? Jag vet inte, enligt vissa kanske, men jag tror att jag gillar det.
Det är bara ett stadium, och ett stadium formar mig inte på något sätt till den jag är. Det är bara något jag behöver nu.
Men bara för att jag inte delar samma livsfilosofi som 95 procent av de som är lika gamla som mig, så behöver det inte betyda att jag är en sämre människa. Inte bättre heller för den delen.
Så det så.
Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med den här texten, men men.

Vänner i ur och skur

Nu är jag hemma hos mamma (så gick det med engelskan). Det känns som att jag precis har vaknat, men enligt klockan gick jag upp för lite minddre än en timme sedan. Huh.
Jaja, vaknade med ont i huvudet, har blivit lite bättre nu men inte mycket. Mina planer för dagen är att inte göra någonting, trots att jag är i stockholm. Jag ska ändå vara här tills måndag så jag kan lika gärna ta hand om mig själv en dag.
Tänkte kanske ut och springa eller gå en lång promenad, det vore sjukt skönt. Bara tanken känns skön. Sen ett långt bad, och sen lite oljeterapi (hahaha). Hehe, jag har faktiskt kroppsoljor. faktiskt.
Linnea var här igår, och vi pratade om allt som har hänt. Alltså, gud vad jag beundrar den människan. Hon är den starkaste människan jag känner, och kommer nog att vara starkare än alla andra jag träffar under mitt liv.
Men i alla fall, det kändes som att hon äntligen fick lite mer förståelse för hur min situation har varit, och hur den är. Jag ska inte säga hur många gånger jag höll på att börja gråta under kvällen - jag trodde att det skulle vara svårt att dra upp det här, men inte så svårt. De värsta såren har tydligen inte läkt alls, och det blir inte bättre av att bli påmind om vad jag har utsatt min mamma och Linnea för, under den tiden, när allt de egentligen försökte göra var att rädda mig. Jag har varit otacksam, men jag antar att det har sin förklaring. Jag var förtvivlad, och gjorde allt som stod i min makt för att övertyga alla att jag mådde bra. Alla såg igenom mig..
Linnea drog upp sommaren för två år sedan, en sommar jag förtvivlat har försökt att glömma. Upplevelserna från den sommaren är långt ifrån läkta, bara glömda. Nu när de gjorde sig påminda igen, drabbades jag av en verk som jag inte trodde var möjlig. Vilken tur att människorna som omgav mig då var tillräckligt kloka att inse att den människa som de blev sårade gång på gång av, inte var jag.
De som inte insåg det då, de förlorade jag då.

English time

This is my day I think. Or, it became my day after got to know that i could leave school after eleven. Well, before that i really just went about and complained about life. Not as usual, I don't usually go around and bore the pants of people with my thoughts.
Well. now I have like two hours off, before i will go to Stockholm, and i really not know what I should do. Maybe play the guitarr or write on my new novel. Everything is better than school.

I've decided that i shall write the most of the entrys i write in the blog in english, just to train my english to the national tests. It might work.

Oh, sheesh... the national tests in english is in about one week! Or? I don't really remember, but something like that. Well, I hope it works out.
Now i'm tired in writing in english, and I suck on doing it too, so I shall stop now.
Have a nice day!
//Carolina

Verkligheten

-I am relly not in my best mood today, and this fucking shirt doesn't make it easier!!!
Carolina Waern Valger, about her mood and her checked short dress

Jag är lite töntig, jag veet!

Midnight sun

"What are you doing?" she asked, sounding startled.
Not letting you out of my sight. Not allowing myself to be alone tonight. In that order.
"i'm taking you to dinner"

JAG ERKÄNNER

Jag är helt fast, fascinerad, beroende, cantlivewithout. Du vet, alltså jag är obsessed av the twilight saga. Den är fascinerande, det måste man erkänna.
Och nu har jag tittat på så många intervjuer med skådespelarna i Twilight, att jag har börjat snacka svengelska. På allvar, jag hittar inte svenska ord längre, jag tar till de engelska! Det är ju inte riktigt rätt.
Men det är ganska härligt, obviously. För den här världen är helcool, verkligen.
Jag fattar inte att jag skriver ett blogginlägg om det här! Alltså då har det verkligen gått way to long. Jag måste sluta.
Men det var värre i början, när jag var helt uppslukad av det här, då satt jag bara med näsan begravd i böckerna och tänkte inte mycket på omvärlden. Nu kan jag i alla fall leva mitt vanliga liv och vara lite obsessed i hemlighet. Eller inte i hemlighet, förresten, för faktum är att typ varenda människa som har pratat med mig (alltså förlåt mig) during the last weeks (alltså jag är seriös, jag kommer verkligen inte på vad det heter på svenska!!!) vet att jag är helt kär i Stephenie Mayers fantastiska verk. Det är inte så att jag missar en chans att diskutera hur sjukt snygg Robert Pattinson är.
Okej, jag erkänner, jag kanske ska sluta vara en sån nörd. Men min engelska blir bättre av det (och min svenska sämre?). Man kan inte få allt.
Och det här kommer att gå över, som allt annat. Jag var ju besatt av Harry Potter böckerna tidigare.

Nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite, det kändes ganska skönt. Det kanske kan hjälpa mig att komma ur det här.
Inte för att jag vill bli hjälpt... men...
Slå mig någon!!!!!!!!!!

Breaking Dawn

Okej, nu har jag lagt typ två dagar på att läsa en stor jävla tegelsten på 750 sidor, Breaking Dawn. Jag kan inte ljuga för mig själv, även fast jag älskar "the Twilight Saga" mer än allt, så är jag helt sjukt besviken på den sista boken. Vad fan, allting är utdraget och man tappar lätt lusten att läsa några gånger. Om jag inte var så sjukt jävla envis (om jag inte hade läst den sjukt träffsäkra recensionen http://community.livejournal.com/lion_lamb/1651773.html) så hade jag kanske inte kommit igenom boken.. Men dom delarna som inte var helt tråkiga var helt klart bäst, som vanligt. Och jag älskar fortfarande Twilightsagan, det har inte ändrats. Jag hoppas bara att Meyer skriver en uppföljare för att kompensera den här, men det lär väl inte hända, allting slutade ju lyckligt. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om boken, jag är jättebesviken på grnd av mina skyhöga förväntningar, men den är fortfarande så mycket bättre än typ alla böcker förutom föregångarna... Creepy :O
Fast Edwards smått desperata farväl till Jacob var fan det hemskaste jag någonsin läst, ew :S Pinsamt pinsamt...
"Goodbye, Jacob, my brother. . . My son"
Jag tror jag dör, jag slutade läsa för typ en minut bara för att samla mig, fail fail fail fail.
Det kanske inte låter så jävla hemskt, men det var typ verkligen det hemskaste Edward kunde säga, om det inte var så att dom endå trodde att dom skulle dö tre minuter senare så skulle jag dödat honom om jag var Jakob :O klart.

http://community.livejournal.com/lion_lamb/1651773.html

så jävla klockrent, men läs inte om du planerar att läsa Breaking dawn, eftersom hela storyn blottas x)
Men det äger!!
Okej, jag tänker läsa Breaking Dawn, och det är lite sjukt synd att jag läste den dr texten, för nu vet jag allt viktigt som kommer att hända, men vad fan, jag undrar om det inte var värt det! x'D

Garvade i säkert fem minuter, och jag är inte lättroad!!

"...but of course Fido has to go cause a big scene when he finds out I'm gonna tap that while she is still human even though SHES BEEN BEGGING TO DO HER FOR MONTHS and I mean, How much restraint is man supposed to have? I swear if I don't get some soon I'll choke a bitch..."

http://www.scribd.com/doc/6031758/Midnight-Sun-112, bara för att jag ska komma ihåg länken :D

Scarborough fair

On the side of a hill in the deep forest green
tracing a sparrow on snow-crested ground
blankets and bedclothes a child of the mountains
sleeps unaware of the clarion call

on the side of a hill, a sprinkling of leaves
washes the grave with silvery tears
a soldier cleans and polishes a gun

war bellows, blazing in scarlet battalions
generals order their soldiers to kill
and to fight for a cause theyve long ago forgotten

Are you going to scarborough fair?
Parsley, sage, rosemary & thyme
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Janudu

Kommer från ett föräldrarmöte för femmans årskurs. Inte för att jag går i femman, utan för att jag skulle representera elever som går i högstadiet på Stallarholmsskolan.
Det gick bra, tycker jag :D
Men bajs. Alltså man säger ju att det ska finnas en sorts balans i livet, det goda ska inte väga över det dåliga och så vidare. Men nu händer det så jvulskt mycket! Jag hinner inte med i svängarna. Varje morgon jag slår upp ögonen så är det som att någon trycker på snabbspolarknappen. Nästa gång jag blir medveten om att någonting händer är när jag sluter ögonen igen, nu på kvällen, för att sova. Det är som att någon jävel snor min tid ("Momo- Kampen om tiden"). Jag är så pissed off på den jäveln.
Det är så jävla mycket jag ska hinna göra, men jag hinner ju för fan ingenting!!! Jag gör ju inget som jag har planerat att göra.
Åter till Balansen. Säg att i vanliga fall så hnder det runt tre-fyra positiva saker i ditt liv samtidigt som det händer tre-fyra negativa saker. Då är det balans och du får styrka att värdesätta de bra sakerna mer än de dåliga. Men kan nån jävel berätta för mig hur fan man bär sig åt när det händer 400 positiva respektive negativa saker samtidigt??? r det fortfarande balans då, eller går gungbrädan sönder för att det blir för tungt?
I don't know, jag hoppas bara att saker och ting ska sluta hända, snälla?
Positiv sak: Vi har nu köpt huset, vi flyttar in 1:a maj.
Negativ sak: JAG HAR INTE ENS HUNNIT BERÄTTA DET FÖR MIN ABSOLUT BÄSTA MÄNNISKA I HELA UNIVERSUM ÄN!!!!
resultat: 0,0
Positiv sak: Jag har extremt fina vänner
Negativ sak: Blodsugardjäveln som försöker ta livet av mig, gå och DÖ människa, snälla? Det skulle vara att göra världen en tjänst.
Resultat: 0,0

Förstår ni vart jag försöker komma?

MITT LIV
RESULTAT: +0,000000000

Ungefär. och nu ditter jag här framför den här fucking fula datorskärmen och skriver alldeles för mycket, jag har faktiskt viktigare saker att göra. Så jävla dåligt.
Nu ska jag göra en lista på vad BLODSUGARDJÄVELN har gjort mot mig i hela mitt liv. Jag tror att det tar bort plustecknet.

HEJDÅ

Min nya blogg

Har ju tjatat lite om en "publik blogg". Med det menar jag en blogg som folk vet existerar. Den här bloggen är det en person som vet om. Visst, många vet att jag har en blogg, men jag har aldrig avslöjat vad den heter. Vill inte att så många ska läsa mina innersta tankar som jag ju skriver om i den här bloggen. Visst skulle det kunna hända att någon jag känner skulle råka hamna på den här bloggen, men att många människor skulle följa den, det känns inte riktigt rätt. Så därför har jag skaffat en ny blogg, så att folk i alla fall ska få en liten inblick i mitt liv, haha!
Den heter www.quarro.blogspot.com, och när jag skriver det här inlägget har jag redan hunnit skriva in två inlägg där xD.
Fixade bloggen när jag kom på att man kunde blogga från mobilen, jäkla praktiskt!!! Haha, teknikens under eller vad?
Vem vet, det kanske håller i en vecka, och sedanhalkar jag tillbaka på den här bloggen igen. Eller så lyckas jag hålla två bloggar samtidigt.
Det kan också hända att jag tillslut bara skriver på Quarro bloggen.
Jaja, nu ska jag sluta snacka skit! Goodbye, sov gott!
//Carro

Träning!

Så har man tränat idag igen då. Började på gymmet förra veckan, i måndags, så har tränat i en vecka nu, har hunnit med fyra gånger.
Man känner sig så hurtig ju!
Fast ganska däckad, jag skulle behöva en riktigt lång skönhetssömn nu, och ingen jävla prins som väcker mig tack, gärna någon annan dag men inte idag.
Haha, idag var det första riktiga skoldagen. Vi hade ju temaveckor förra veckan och två dagar på förrförra (hay) veckan, så man kan säga att det var idag som skolan började, på riktigt. Faktiskt inte så hemskt som jag trodde att det skulle bli. Det känns faktiskt som att jag har börjat se världen på ett annat sätt, jag vet inte riktigt varför. Jag har börjat tycka (helhjärtat alltså) att oviktiga saker är just det, oviktiga. Vad spelar det egentligen för roll om jag har miljoner kompisar, är populärast i Sverige och har tusen killar som skulle dö för mig? När jag ändå är lika lycklig utan det. Man behöver faktiskt inte allt det, och goda vänner har jag så att det räcker. Killarna, ja dom är ju typ borta eller något, men jag mår inte särskilt dåligt av det. Känner bara en liten gnagande saknad när andra snackar om dom.
Och vad är Populär egentligen?
Kan inte något smartskaft i världen säga det till mig, det vore hemskt vänligt. Är det när man är snygg, cool, har balla kläder, en egen stil, miljoner kompisar och en massa killar? Eller är det när man är trevlig och hjälpsam, allmänt sympatisk? Jag hoppas på det andra.
Men eftersom att jag är en rätt så osocial person, så blir jag inte särskilt populär. Jag är mer som en drömmare... Och jag trivs faktiskt med det. Fatta vilken press att vara i centrum hela tiden!
Vet inte om jag skulle orka det.
Men nu har jag skrivit en hel uppsats ungefär, ni får ha det så trevligt nu!
//Carolina

HAHAHA puckade människor!



Åh vad jag önskar att jag kunde vara korkad och lycklig och bara glad hela tiden, inte gå runt i kölvattnet av skiten som visst kallades 2008.
Slippa undvika, gömma mig, slippa försöka förtränga mitt liv.
Bara vara en av alla andra som inte har upplevt något som har levt med sina föräldrar (skilda eller oskilda). Liksom växt upp i trygghet med en omgivning som älskar mig, haft normala problem i tonåren (typ vad ska jag ha på mig idag, tycker den där killen om mig?).
Kanske ha någon i min omgivning som förstår mig och mina tankar? Som kanske tänker likadant ibland?
Nej, en sån person kunde visst inte moder jord ge mig, tack för den. Eller så är det helt enkelt så att alla människor är olika? ingen kan tänka som jag, nej det kan jag ju tänka mig.
Men snälla, kan ingen förstå vad jag tnker och varför? För jag förstår ganska ofta vad andra tänker, det är inte så svårt. det är bara att ta sig tid att sätta sig in i den andras situation. tar inte särkilt lång tid heller.
Men nej, mig förstår ingen. Bara jag förstår mig.


Alltid något

(Nej, jag är inte deprimerad, jag tänker inte ta självmord eller göra något annat drastiskt. Vill bara att någon jävel ska förstå)

Vet inte riktigt vad som händer nu, allting går så fort och ingenting är helt säkert, och samtidigt så förväntas livet rulla på i vanlig takt. Jag vet inte vad jag ska säga, tycka eller känna. Är det bra eller är det dåligt? Orkar jag med den här karusellen? Samtidigt som mina kompisars liv fortsätter lunka på, så går mitt liv i ultrafart! Jag blir nästan snurrig... jaja, nu tjatar min pappas flickväns son på mig att jag ska komma och läsa vad som står på tvn... tjarrå!

Sitter i skolan och har inte särskilt mkt att göra, det är temaveckor och det vi håller på med kräver för tillfället inte särskilt mkt energi, kan man säga :)
Lugnt!
Nej men jag orkar inte skriva så mkt mera, vill snart gå och spela gitarr :)
Puss!

Ny start

Jag vill flytta.
Jag vill flytta till det stora fina huset på fogdö.
Det som har hur många rum som helst
Placerat på en kyrkogård från vikingarnas tid
Huset med tillhörande skog
Där hundarna ska springa fritt, som de vill
Huset som känns enormt avskilt
Fast det egentligen bara är 100 meter till närmsta granne
Huset som är som gjort för fem personer och två hundar
Ja till det huset vill jag flytta

Det är inte ett skit synd om varken dig, mig eller resten av de 9 miljoner som bor i Fucking Sverige.

Trött på alla som tycker så jävla synd om sig själva!!! Fan fatta hur jävla bra ni har det! Det finns ingenting att klaga på! Det finns så jävla många som inte har förmågan att se det bra som livet har att ge, utan bara fokuserar på det dåliga. Visst det händer dåliga saker hela tiden, men lika många bra saker. Alltid lika mycket av allt. Fast man märker inte de bra sakerna, utan bara de dåliga.fan, dom problemen vi har är allt jävla ilandsproblem allihop. Kom tillbaks när du förlorat jobbet, dragit på dig ett missbruk och blivit vräkt. Då kanske jag tycker synd om dig. Kanske.
Några av mina agrissioner just nu, annars är jag jätteglad. Fast varför tänker jag inte berätta i det här inlägget, då blir det ju helkonstigt.
En till sak bara: Du är herre över din egen lycka. Ingen annan än du kan bestämma om du är lycklig eller inte. Du bär alltid största delen av ansvaret själv. Om någon kommer och gör livet jävligt surt för dig, så kan du ju faktiskt välja att totalt bryta kontakten med personen i fråga. SÅ det så.