Vänner i ur och skur

Nu är jag hemma hos mamma (så gick det med engelskan). Det känns som att jag precis har vaknat, men enligt klockan gick jag upp för lite minddre än en timme sedan. Huh.
Jaja, vaknade med ont i huvudet, har blivit lite bättre nu men inte mycket. Mina planer för dagen är att inte göra någonting, trots att jag är i stockholm. Jag ska ändå vara här tills måndag så jag kan lika gärna ta hand om mig själv en dag.
Tänkte kanske ut och springa eller gå en lång promenad, det vore sjukt skönt. Bara tanken känns skön. Sen ett långt bad, och sen lite oljeterapi (hahaha). Hehe, jag har faktiskt kroppsoljor. faktiskt.
Linnea var här igår, och vi pratade om allt som har hänt. Alltså, gud vad jag beundrar den människan. Hon är den starkaste människan jag känner, och kommer nog att vara starkare än alla andra jag träffar under mitt liv.
Men i alla fall, det kändes som att hon äntligen fick lite mer förståelse för hur min situation har varit, och hur den är. Jag ska inte säga hur många gånger jag höll på att börja gråta under kvällen - jag trodde att det skulle vara svårt att dra upp det här, men inte så svårt. De värsta såren har tydligen inte läkt alls, och det blir inte bättre av att bli påmind om vad jag har utsatt min mamma och Linnea för, under den tiden, när allt de egentligen försökte göra var att rädda mig. Jag har varit otacksam, men jag antar att det har sin förklaring. Jag var förtvivlad, och gjorde allt som stod i min makt för att övertyga alla att jag mådde bra. Alla såg igenom mig..
Linnea drog upp sommaren för två år sedan, en sommar jag förtvivlat har försökt att glömma. Upplevelserna från den sommaren är långt ifrån läkta, bara glömda. Nu när de gjorde sig påminda igen, drabbades jag av en verk som jag inte trodde var möjlig. Vilken tur att människorna som omgav mig då var tillräckligt kloka att inse att den människa som de blev sårade gång på gång av, inte var jag.
De som inte insåg det då, de förlorade jag då.