Jag är så förvirrad. Det är så många personer jag verkligen inte vet vart jag har just nu. Det är några som jag är sjukt besviken på också.
Det finns dom som jag vill skapa kontakt med, men inte vet hur jag ska göra. Hur gör man?
Så här förvirrad har jag inte känt mig på väldigt länge. Jag finner en trygghet och en glädje i att veta vart jag har folk, veta exakt hur nära eller hur långt borta en människa står mig. Nu känns det som att jag har fått en ögonbindel framför ögonen, jag ser inte ett smack. Många vet jag exakt var det står, på grund av att jag litar på att de står kvar där de stått väldigt länge. Men vissa har jag en känsla av att de kryper närmre, eller drar sig bakåt. Men det är bara en känsla, jag har i själva verket ingen aning.
Några har precis trätt in i mitt synfält, och rör sig närmre mig i en takt som jag inte kan bestämma. Jag har inte ens en aning om de rör på sig över huvud taget.
Det finns dem som jag väljer att putta längre ifrån mig, och de finns dem som drar sig bort självmant.
Jag vet inte vad jag ska göra, jag är ju van att se! Jag är van att veta! Det här känns jättejobbigt. Det är inte så att jag mår dåligt, jag är bara förvirrad.
Hm. Det där med ögonbindel kanske var ett dåligt exempel. Det är snarare som att någon eller något har snurrat runt mig hur många varv som helst, så att jag blivit rejält yr i huvudet. Då är det ju lite svårt att se, du vet. Jag ser, men jag har svårt att uppfatta... eller kanske är det tvärt om, jag uppfattar men har svårt att se.
Ska det vara såhär? Är det så här det känns att ha många runt omkring sig? För om det är så, så är jag inte riktigt säker på att jag vill vara med längre... Om det är så, så förstår jag varför det egentligen bara är ytliga, hårda och kalla människor som orkar ha en riktigt stor umgängeskrets. Det tär på en. Mycket.
Men snart är det sommarlov, och då får jag förhoppningsvis tid att avgöra ett och annat :)