Livet. That's how it is

Jag tror att jag skulle må bättre av att jag funderade mindre.. Men jag kan ju inte ändra på vem jag är, eller hur? Och nån måste ju fundera.

Jag blir ibland så irriterad på människor. Tänk efter, tänk två steg före! Studera fakta, kom fram till hypoteser. Annars kommer man aldrig fram till vem man är.

Alla människor har i alla tider velat förklara bort sin egen olycka på ett sätt som inte ifrågasätter deras handlande. Man vill inte att det ska verka som att det är ens eget fel. Man skyller alltid sin egen olycka på någonting. "Jag har inte orkat med det här, för jag har inte mått så bra... På grund av blablabla", ungefär. Jag vet, jag själv har gjort så. Det stämmer, när det händer. Jag har mått piss, och då ställer jag bara in mig på att överleva, den lilla reserven av livsvilja jag hade kvar var helt fokuserad på att få mig att fortsätta vilja leva. Jag var väldigt koncentrerad på att dölja hur jag mådde för alla nära också. Så det var kanske förståeligt att jag inte riktigt hängde med i skolan, jag orkade helt enkelt inte.
Men nu, och det vet jag själv, så är så inte fallet längre. Jag mår bättre än någonsin, jag har hittat mig själv och jag vet vem jag är. Min värld är inte svart längre. Långt ifrån!
Så varför, varför ställer jag fortfarande till det för mig? Varför gör jag så att jag får problem med skolan och liknande endå?
Jag tror att det handlar om mönster. Onda mönster, en cirkel som är rätt så svår att bryta. Jag har aldrig behövt plugga hemma, och nu när jag plötsligt måste det... jag tror att det kommer att ta en tid för mig att inse det och börja göra det. Men någon gång måste man börja, och det är bara att tvinga sig själv. För det är ju knappast omöjligt!
Ja, jag ska fan börja försöka, om man siktar på stjärnorna så kanske man i alla fall landar på taket. Men om man siktar mot taket, jag då kommer man ingen vart.

:)
//Carolina