Ett inlägg om mig

Kan inte förneka det. Jag mår inte så bra.
Det kanske bara är idag, kanske bara denna timma. Faktum kvarstår dock, jag mår verkligen inte bra. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det denna osäkerhet som plötsligt drabbat mig. Hela den här gymnasiegrejen är så ansträngande. Man ska vara på så många sätt, och man ska passa in. Passa med alla. Jag känner att jag verkligen försöker stå upp för mig själv, stå upp för allt som jag faktiskt står för. Jag försöker stå upp för den person som jag ägnade de två förra terminenrna åt att skapa. Hon som jag byggde upp från grunden, för hand. Hon som jag var stolt över, hon som jag kände. Henne försöker jag nu behålla, för henne vill jag vara. Det är bara så otroligt svårt. För på den plats dit jag kommit nu finns ingen plats för mig. Där finns ingen plats åt sådana som tänker annorlunda. När jag skriver ned dessa hårda ord, hör jag mig själv fråga; Är det så? Är det så att de annorlunda döms ut redan på förhand? Det kanske inte är så. Jag vet inte. Det kanske bara är jag som gått in med en helt fel inställning. Men det känns inte så.

Nu drar jag mig ifrån folk. Människor jag älskat, och fortfarande älskar. Jag är så otroligt arg på mig själv för detta. Om jag fortsätter så här så kommer jag snart inte att ha några vänner kvar. Men jag känner att jag inte orkar. Det är så jobbigt allting just nu, det är tungt. Alla i min nya klass har hittat sina vänner. Alla förutom jag. Jag har inte hittat mina vänner. Finns mina vänner? Eller står jag här ensam? Frågor som dessa surrar just nu runt i mitt huvud. Jag orkar inte. Ensam är stark sägs det. Jag vet inte det, jag. Allt blir så mycket roligare med vänner.
Jo, visst har jag vänner på skolan. Så säger jag alltid. Visst har jag som alla andra lyckats gå runt och bekantat mig med nya människor. Ljuger jag? Nej visst inte. Men jag vill ha mer. Jag vill ha trygghet, jag vill ha vänskap. Jag vill ha vänlighet, inga dömande blickar. Jag vill ha någonting som ingen riktigt är villig att ge mig.

Dessa tankegångar framkallar en enorm stress hos mig. Jag vet inte vart någon står. Jag vet inte ens vart jag själv står i förhållande till mina riktiga vänner. Vart vill jag stå?
Nu sitter jag här framför en skärm. Hemma. Ensam. Varför är jag alltid ensam? Är det något jag väljer? Hela livet består av val. Är denna ensamhet en av konsekvenserna av det val jag har gjort, det som säger att jag alltid ska vara den jag är, och aldrig - aldrig! - mer låta någon trampa på mig? Betyder det valet att jag är dömd att vara ensam i min ungdom? Hur ska jag då orka?

Jag tänker ofta på hur jag kommer att se tillbaka på min ungdom. "Ung och dum" ja. Det uttrycket stämmer in på många. Visst har även jag gjort mindre smarta saker. Men nej. Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli ung och dum. Den biten av mitt liv togs brutalt ifrån mig när jag var runt 10-12. Då var jag vuxen. Det är först nu jag inser att detta kommer att visa sig genom hela mitt liv. Genom allt jag gör kommer min barndom att lysa igenom. Den som fostrade mig till den jag är. Eller man kanske ska uttrycka det såhär; konsekvenserna av min uteblivna barndom kommer att sätta spår i allt jag gör i mitt liv. Jag märker det redan nu. Jag är inte som de andra. Jag tänker inte likadant som dom, inte ens i närheten. Jag vet inte om detta är positivt eller negativt. Det är nog både och.

Tankar från förr har vaknat till liv, och börjar kännas lockande nu igen. När alla nu går igenom en lyckofas, då de har träffat nya vänner och mest har kul hela tiden, går jag igenom detta svarta hål. En mindre insatt människa kanske skulle ta min kris som en identitetskris. Men nej, det kan jag säga att det är det inte. Jag har varit en identitetskris i hela mitt liv. Jag har pendlat mellan olika identiteter, allt för att göra alla andra nöjda. Alltid alla andra. Så är det fortfarande. Jag kan komma på mig själv med att stå och fundera på vad jag skulle kunna göra för att göra den och den personen nöjd. Det kanske inte låter så extremt, och det kanske det inte är heller. Men för mig kantas dessa tankebanor av enorma röda varningsskyltar, som säger "vänd om! inte längre än hit!". Hur ska jag någonsin kunna fungera normalt, om en massa spöken cirkulerar i min hjärna och berättar för mig vad jag ska respektive inte ska göra? Jag kommer att bli galen. Jag tror att det är sådana som jag som blir galna. Antingen blir man galen, eller så tar man sig igenom all skit. Jag trodde att jag hade tagit mig igenom det redan. Jag trodde att jag hade gått ut ur detta, och lyckats bygga upp mig själv till en mycket starkare människa. Jag tror att jag hade fel. Jag sitter fortfarande kvar, kanske inte på botten, men någonstans på mitten. Jag har lång väg kvar att gå, eller klättra kanske är ett mer passande ord. Och jag tror att jag måste låta det ta sin tid. Att verkligen göra det, och att bearbeta allting som har hänt omsorsfullt. På endast detta sätt kan jag ta mig igenom det som varit, och radera alla hjärnspöken.

Men jag vet inte om jag kan göra det själv. Jag vet inte om jag kommer att behöva hjälp. Alternativen är många, även fast jag tvivlar på att någon vän eller liknande varken har viljan eller tålamodet att hjälpa mig genom detta. Jag har tur som numera har en familj som mer än gärna stöttar mig. Enda hindret där är min egen inställning. Mamma förstår inte. Pappa... Ja, det är väldigt känsligt där. Jag vill verkligen inte lägga mer skuld och skam på hans axlar, han bär redan på allt för mycket. Han ska inte behöva känna sig skyldig för det jag gått igenom, för det var inte hans fel. Han var bara i samma nedtryckta position som jag, och valde att blunda för hur illa jag for. Det är mänskligt. Yvonne är underbar, men jag vill heller inte lasta henne med allt mitt bearbetande. Jag vet av egen erfarenhet att det inte är en dans på rosor att vara den lyssnande. Det är tvärtom en rätt tuff uppgift, som kräver intresse, engagemang och ödmjukhet. Vilket hon i och för sig har, i mängder. Men det blir så jobbigt i längden att inte bara gå runt och bära på sina egna problem, utan även en annan persons problem. Det blir som att ha dubbla problem. Jag har själv varit i den sitsen flera gånger. Det är ansträngande.

Nej, jag vill inte riktigt lasta någon med mina problem. Det sägs ju att delad börda är halv börda. Men vad händer om jag inte har lust att lägga halva bördan på någon annans axlar? Folk har nog med sina egna problem.

Anledningen att jag har använt mig av den här bloggen, är att jag är relativt säker på att det inte är någon som läser den. Jag känner att det är viktigt för mig att skriva av mig, att reda upp mitt fågelbo av oklara tankar. Men dessa tankar skulle få de som läser mig ordinarie blogg att bli väldigt oroliga. Folk känner inte mig, inte mina tankar. Jag är inte frikostig med mina innersta tankar. De tas alltför ofta fel, missförstås. Då skriver jag hellre någonstans där ingen ser, för att rensa luften. Att skriva är nämnligen nästan lika effektivt som att prata, ur bearbetningssynpunkt. Därför är detta väldigt viktigt för mig. Så kan jag fortsätta att hålla en lätt ton på min vanliga blogg, så att folk slipper börja fundera på hur jag mår.